För första gången på 8-10 år ska jag inte handla några julklappar imorgon. Normalt är julafton min dag när jag handlar. Levererar bäst under stress samt att man slipper folk. Just det sistnämnda börjar bli viktigare för min del ju äldre jag blir. Jag orkar inte med folksamlingar och trängsel. Än mindre käcka försäljare som vill trycka på mig mobilabonnemang, piller av sälar eller något annat meningsfullt som förbättrar mitt liv. Är det förresten någon som vill ha piller av sälar så har min fru en outlet efter att mindre lyckat nappat på kampanjen ”Prova gratis i 30 dagar” för att sedan förföljas i år av sälfakturor. ”Det var ju gratis?” Ja, och jag sa redan på ICA Maxi att det här gratisäventyret kommer sluta i hon fick fler piller än i Pablo Escobars dåvarande laboratorium.
För en vecka sedan var vi på en biopremiär. Inte så ofta vi går på fruns inbjudningar men ibland lämnar även Fantomen Dödskallegrottan. I foajén stod jag och tänkte mig bort och när jag vaknade till hade jag haft en omedveten stirrblick på Jonas Gardell. Han försökte undvika min blick men eftersom jag glatt fortsatte stirra med tankar någon helt annanstans än på Jonas Gardell sträckte han fram handen i hopp att bli av med den långa psykopaten. Ett udda ögonblick uppstod där ingen av oss någonsin sett den andra (om jag bortser från att jag sett honom på tv och föreställningar) och där min fru helt plötsligt fick tics och kramade om Måns Möller som Jonas stod och pratade med. Fort pep vi iväg och när jag frågade hur hon kände Måns sa hon att hon inte gjorde det men situationen blev så udda där jag stod och skaka hand med Gardell att hon kramade Måns för att hon inte visste vad hon skulle göra. Så tydligen stod vi fyra främlingar och kramades utan att någon kände någon. Tror visserligen både Jonas och Måns är vana vid psykopater men jag undrar ändå hur de summerade vårt Kodak moment.
Nu väntar en sista genomgång av morgondagen. Frun sitter för fullt och slår in paket, flickorna sover och pojkarna låtsar som att det inte klämt på paketen under granen. Allt som vanligt med andra ord. Visserligen trodde jag flickorna blivit besatta för det tog två timmar att driva ut demonerna som tillfälligt intagit deras stämband. Möjligtvis kan beslutet att bjuda på godis en kvart innan läggdags varit delaktigt i resultatet.
Om tre veckor väntar Thailand. Visserligen är det fler svenskar än thailändare på Koh Lanta men det är åtminstone ett betydligt trevligare klimat. Är ingen större fan av kyla och efter vänner och vänners barn som tragiskt lämnat jordelivet blir denna typ av resor allt viktigare för mig. Man vet aldrig vad som händer men den dagen det händer hoppas jag kunna summera mitt liv att jag åtminstone satte handling på mina tankar. Förhoppningsvis summerar jag först om minst 50 år men skulle det bli tidigare ska jag i alla fall helhjärtat försöka se till att jag inte ligger där och tänker ”varför gjorde jag aldrig…”