Då var vi tillbaka igen. Två månader susade förbi och helt plötsligt är det täckjacka, snö och droppande tak. Det mest positiva med att komma hem nu är att när vi åkte ställde jag vår timer på utebelysningen på kl.15. Nu är det ljust nästan till 18. Men förutom det är det faktiskt inte så kul. Sol och värme är verkligen min melodi. Blir både gladare och bättre person överlag när jag lever i ljus och värme.
Vardagen träffade mitt i ansiktet när ett av våra barn kräkte i två sängar första natten. Sedan med lite jetlag på bebisen och jag insåg att Gud höll på att kikna av skratt när han skulle få mig att uppskatta den tid som varit. Eller så var det någon annan. Oavsett är budskapet mottaget. Bilarna hade begåvat nog inte startats under två månader vilket innebar att batterierna var stendöda. Jag och startkablar har aldrig fungerat ihop och i ärlighetens namn har jag inte fungerat med något som innebär pyssel, teknik eller motorer. Tack och lov har jag grannar med bredare begåvning. I detta fallet en granne med ett bättre kontaktnät som löste situationen.
Gårdagen bjöd på födelsedagsmiddag för Martin som fyllde 60 år. Han är den äldsta jag känner om jag bortser från mina föräldrar. Han och hans fru bjöd på en fantastiskt generös middag på Griffin Steakhouse. Har du inte varit där så åk dit. Kvällen bjöd på nya och nygamla bekantskaper. Var en skön blandning av människor och det var tur att bordet inte var buggat med tanke på nivån emellanåt. Men kul var det.
Nu väntar vardagen. Och det är inte så illa det heller.
